Nu sitter jag hemma och skriver detta. Har varit hemifrån 3 veckor och en dag - känns som en livstid - men nu är jag hemma igen. Vi har satt upp ett provisoriskt minisjukhus här hemma så jag kan äta och medicinera. Ska besöka distriktsköterska varje dag för omläggning av armen men det känns inte alls särskilt betungande... HAHA - jag är hemma - så konstigt. När detta först kom på tal på riktigt så var min första tanke - jamen jag kan ju inte vara själv - vem ska passa mig då? Nästa tanke var - skärpning nu - 46 år kan man ta hand om sig själv! Men det är konstigt hur lätt man vänjer sig vid omhändertagandet som sjukhusvistelser innebär och vilka konstiga rädslor som kan dyka upp.

Känns lite overkligt att vara här - ska bo in mig på riktigt nu - behöver inte åka om 2 timmar igen utan får faktiskt stanna här. Imorgon ska jag njuta av ett långt bad med olja - är så fnöskigt torr så skakar man på mig blir det inget kvar. Helt slut och trött nu - där märker jag en enorm skillnad mot tidigare - jag blir trött av i princip ingenting. Tillägg - kan ju säga att det som har gjorts inte har påverkat mina snarkningar i positiv riktning - vaknar själv ibland när jag låter för mycket - ska bli spännande att höra Lauris reflektion kring detta i morgon....

KRAM på oss alla!!!!!

Gissa vem som har lärt sig att ge sig själv mat och medicin via sonden? Gissa vem som får åka hem idag?