Nu är det dax igen att skriva lite. Precis idag, onsdagen den 18/1, för 5 år sedan fick jag beskedet att jag hade 3 cancertumörer. Det känns som att det var hundratals år sedan och samtidigt som att det var ett par veckor sedan. På dessa 5 år har både kroppen och själen, synligast kroppen, åldrats betydligt mer än 5 år. Till sommaren blir jag officiellt friskförklarad. När vi pratade om detta för 5 år sedan kändes det omöjligt att nå men nu är jag alldeles snart där. Märkligt. Jag är ju mer social nuförtiden så bara kort, hur är det nu då? Jo tackar som frågar. Jag lever ett hyfsat normalt liv. Har sjukersättning på 25% vilket är lagom även om det var svårt att vänja sig vid tanken. Jag glufsar i mig, allra helst, min egen mat med pyttelite örtsalt, inga andra kryddor. Jag äter helst själv i lugn och ro, jag är bedrövligt sällskap vid måltider (sätter i halsen etc). Jag har värk i hals, nacke och arm. Är rätt så klen och trött. Bekymmer med käken och tänderna. Hörseln på vänster öra är rätt så kass. Har även sällat mig till skaran med progressiva glasögon. Listan kan göras rätt lång men det blir man ju inte direkt gladare av. Efter omvälvande behandling + ett tillfälle för 2 är sedan då det verkade som att jag hade fått nya tumörer i halsen (falskt alarm) och en misstänkt stroke så har jag kommit fram till - det är som det är och jag kan bara försöka göra det bästa möjliga av livet. Hur gör jag då? Joho- jag har bestämt att 2017 blir ett suveränt bra år. Jag har bokat biljetter till höger och vänster - från Magnus Carlsson på Kajskjulet, Guns n Roses Köpenhamn till 14 dagar i Tokyo. Fatta så roligt!!!!!! Sjukt kul!!! Och det är väl det som är livsvisdomen för mig - att faktiskt göra de saker jag önskar och drömmer om. Allt från att äntligen lära mig gå någorlunda i klackarskor, prova på att spela bridge, äta bakelser ofta, gå i pyjamas en hel dag, fika mycket, älska flamingosar osv osv. Projekt till hösten är att gå på opera, gärna trollflöjten. Jag har inte, och vill inte ha, en bucketlist. Tänker att då blir det tvångigt och det är nog det som är det fina i kråksången - att välja fritt i både stort och smått. Yes, så är det idag, 5 år senare, typ nygammal! 😘

Det var ett tag sedan jag var här..... tiden löper på. Uppdaterar lite, främst till Helena med man med samma åkomma som nyligen avslutat sin strålbehandling. Även om vi inte träffats eller känner varandra vill jag förmedla att jag tänker på er! 

Det är tre år och två månder sedan jag avslutade strålbehandlingen. Nu när tiden har gått vill jag nog säga att det var den svåraste tiden jag upplevt. Livsgnistan försvann för varje strålningstillfälle så till sist var jag ett tomt skal kändes det som. Ork och livsglädje var borta. Men-viktigt men-livet har återvänt om än i annan form än tidigare. Det blir bättre! 

Idag kan jag äta en del, mjuk mat dvs pressad potatis, fisk, ljust bröd, åseda gräddost, pulled pork etc etc. Jag öser på smör och creme fraiche. Typ så som barn gör med något som är gott-ett berg och lite till. Det gör jagmed allra bästa samvete. Tappade mycket i vikt och har svårt att behålla de kilon jag gått upp. Jag äter gärna en bakelse om dagen och avslutar varje kväll med mannagrynsgröt precis innan läggdax. Det är rätt härligt att kunna säga i dessa tider med diverse olika dieter. Det tar tid när jag äter, sätter i halsen, kan inte konversera vid måltider och blir rätt trött efter måltider. Men jag äter!!! Det är ett privilegium att kunna äta. Överlag måste jag numera planera och hantera livet på ett helt annat sätt än tidigare vilket har tagit tid att förstå och förhålla mig till. Har landat i detta just nu, det spelar ju ingen roll hur mycket jag skulle önska att jag var mitt gamla jag-det hjälper ju inte och då tänker jag att det är bättre att lägga fokus på det som faktiskt fungerar. Mat är basen i mitt liv numera. Mat är energi, därav måste jag "välja" vad dagens energi ska räcka till. Jag har blivit bättre på att säga nej, även om viljan är att säga ja till allt och alla så funkar det inte längre för att orken, energin inte finns. Innan kunde jag lägga in en eller ett par extra växlar men de växlarna är förbrukade. Men-viktigt men igen-det är helt ok för jag har ett rikt liv som jag värderar högt trots skavanker. Jag vill så gärna förmedla vikten av tandskenorna, mannen måste använda dem! Jag lagade åtta hål i underkäken i våras, not fun! Frätskador pga salivvansinne. Jag har fortfarande bekymmer med torr mun främst när jag sover, känns som att jag aldrig haft saliv i munnen. Detta kommer tydligen inte direkt förändras utan är en följd av strålningen. Har även tappat mkt hörsel på vänster öra, även det en följd av strålningen. Mitt tal är sluddrigt, jag udviker helst att prata i telefon, allra mest med personer som inte känner mig. Jag brukar nämna att jag har opererats och strålats för personer jag möter, så man inte tror att jag druckit 8 öl till frukost. Detta brukar inte vara bekymmer för andra efter kort förklaring.

Jag har lyckan att ha fått bästa läkare, sjuksköterskor, sjukgymnast och tandläkare. Jag är imponerad av svenska sjukvården, har fått bästa teamet! Vidare har jag bästa arbetsgivare och kollegor som tillåter min "annorlundhet". Jag jobber 75% av 75% dvs 22,5 h i veckan. Ekonomin har tagit stryk men det spelar mindre roll. 

Slutsats: livet är annorlunda än tidigare men samtidigt kanske det finns ett annat lugn och hamoni idag? Jag tror det, utan att kanske låta alltför pretentiös....  

Helena med man-jag hoppas innerligt att jag lyckas förmedla att det blir bättre, för det blir det! Stora kramar till er!!!

Nu var det dax för lite uppdatering tyckte jag. Största nyheten måste väl vara att jag har ätit upp mig till 52 kilo! Tänk så mycket jag har stoppat i mig. Basen i min diet består av grädde och smör som kompletteras med diverse annat. Jag har ett lite mer balanserat förhållande till mat nu oxå. Inte som tidigare när det tog upp så gott som alla vakna tankar. Tänk att kunna ta på sig kläder utan att de ramlar av, innan skärp, säkerhetsnålar och diverse hade gjort sitt. Ännu större är det att helt plötsligt blev pyttekläderna för små.... Svårt att förklara hur det känns - jag tror att vi inte är så många som blir glada när andra säger "du har gått upp i vikt ju". Har en liten skadad del i hjärnan som ibland slår till och jag får för mig att jag är enormt överviktig, kan förstå hur personer med ätstörningar ser, tänker på sig själva. Men jag för inre monologer om hur fel dessa tankar är vilket tystar dem mer och mer. Tror att ju mer normal jag känner mig desto mer försvinner de värsta avarterna i mig. Talet är fortfarande, i mitt tycke dåligt, men tydligen talar jag bra utifrån hur många andra har det efter behandlingen. Men även där blir tankarna lättare - jag vågar och vill prata mer och mer även om det är lite jobbigt tillsammans med okända personer. Jag blir alltid vänligt bemött av de jag pratar med, det är lite mer jobbigt med de som råkar höra mig i förbifarten som tittar men det kan jag väl bjuda på. Med min nya vikt är jag ju skitsnygg.... För ett tag sedan så opererades kärlklämman i halsen bort, så skönt, jag kan nu vrida huvudet åt vänster och det är ju fantastiskt. När bedövningen släppte visade det sig tyvärr att, av någon okänd anledning, så var min vänstra arm i samma skick som efter den gigantiska operationen dvs helt obrukbar. Värk så in i .... plus att jag inte kan använda den till något vettigt. Förra gången tog det ca ett år innan den blev användbar. Men har jag fixat det en gång ska det ju gå igen. Jag jobbar numera 15 h/vecka, när armen pajade så var jag hemma ett par veckor men så jobbigt det var. Tror att jag varit hemma sjuk tillräckligt för resten av livet faktiskt, så nu jobbar jag igen och tvingar armen att hänga med haha. De vise tror att armen pajade av bedövningen vid minioperationen, områden som blir strålade förändras i strukturen och kan reagera på helt märkliga sätt. Jaja så är det, bara att hantera. Har även fått veta att hade inte knölen i munnen upptäcks så hade situationen sett annorlunda ut 6-12 månader senare gällande överlevnad. Det är ju tankemässigt svindlande, i synnerhet när detta upptäcktes när jag besökte läkare för något helt annat. Livet och skeenden i livet är märkligt. Tänker på filmen "Sliding doors" , hur små saker kan förändra hela livet. Men tillbaka till nuet - jag äter och frodas, ser mer normal ut, känner mig mer normal och kanske beter mig mer normalt.... Med normalt menar jag normalt/vanligt för mig - jag känner igen mig nu. Ja det var nog det hela för denna gången dvs livet har blivit bättre, hur värdefullt är inte det? 

Nu har jag besiktigats igen. Uppföljning av tandläkare, läkare, käkkirurg, dietist och röntgen - resultat - U.A dvs det ser så bra ut! Det är ju så skönt. Efter dessa besök är själen trött - för det smyger ju sig in tankar kring "tänk om"... Men nu är jag ok´ad för denna gången med. 3,5 år kvar tills jag är helt friskförklarad men det går ju snabbt. Hinner hända mycket på den tiden. Har nojja för att bli sjuk i andra delar av kroppen - huvudvärk = tumör i hjärnan men enligt läkarkåren behöver jag inte bekymra för det, inte heller att min syn har blivit märkbart sämre - tydligen har det med åldern att göra - förstår inte riktigt vad de menar. Jag ska leva i nuet och inte oroa mig - man kan bli påkörd imorgon och himlen kan ev ramla ner - så att ta tillvara på tiden och livet här-och-nu är ju ett klokt råd. Träffade tandläkare/kirurg i Lund igår - han var med på operationen och hade då nöjet att bl.a såga upp min käke. Det är ju trevligt att träffa personer som jag har haft ett förflutet med utan att riktigt veta om det. Iaf - vi gick igenom det han gjort under operationen och varför och varför inte - och jag måste säga - det frammanar lite svindel och andnöd samtidigt som det är fantastiskt vad läkarkåren kan åstadkomma. För övrigt - fortsatt sjukskriven 6 månader till. Arbetar 10 h/vecka och kan själv välja när/om jag vill jobba fler timmar. Nu behöver jag inte sova varje dag men blir rätt slö mellan varven - det har ju mycket med matintaget att göra. Mitt, i särklass enorma, specialintresse är givetvis -MAT. Vad kan/ska/vill jag äta härnäst??? När jag äter tänker jag på vad ska jag äta nästa gång. Känner mig som jag tror att en beligian blue fungerar - äta,äta,äta, äta, växa, växa, växa osv men jag är fortfarande pytteliten. Aktuell vikt är 43,7 - vägde typ 40 som lägst - swedish petité. Jag äter alltså väldigt mycket och ofta (för alla andra är det ju pytteportioner men för mig STORT). Trodde jag skulle gå käpprakt upp i vikt men tydligen inte. Kroppen är inställd på svältläge och har varit så länge så det kommer att ta tid innan jag ökar på. Men - jag märker för var dag (nästan) hur jag kan äta mer och mer. Åt faktiskt lite mer än en halv barnpizza men det tog typ 1 h - fick värma den med jämna mellanrum. Allt som det varnas för i massmedia som kaloribomber fångar min uppmärksamhet - det ska jag äta. Jaha - det var detta nyhetsbrev - ÄTA, det blir bättre och sluta oroa typ.

Dax för lite nyheter tänkte jag. Ungefär vid denna tiden förra året märkte jag att jag hade överlevt - har bara grötiga äckliga minnen i stort sett från 7/2 till typ mitten av augusti 2012. Inte så att allt vände som en pannkaka men ungefär vid denna tiden märkte jag att livet fanns kvar. Idag, ett år senare, finns här betydligt mer liv i den här lilla kroppen även om det är en bra bit kvar. Jag jobbar 10 h i veckan, sover sällan på dagarna och orkar mer allteftersom tiden går. Jag är sedan drygt två veckor tillbaka av med morfinplåsterna - inte helt lätt att trappa ner och bort men nu är det gjort. Det betyder att jag nu är medicinfri, det är rätt stort efter allt jag har stoppat i mig.

Den allra största nyheten är nog ändå att jag har börjat äta lite fast(are) mat. Det är riktigt stort! Det är skitjobbigt, tar tid, jag slabbar en hel del, hostar och kan inte föra någon direkt konversation under tiden jag äter (total koncentration på att inte sätta i halsen) men det bryr jag mig inte om. Känslan av att uppleva smaker, kunna tvinga/få ner något annat än den vedervärdiga näringsdrycken och att bli lite mätt är gigantiskt stor. Jag hänger mig åt att prova mig fram och skiter fullständigt i allt vad kostcirkel heter - igår tryckte jag bl.a i mig fyra små muffins (uppblötta i kaffe men det spelar ingen roll) och idag äppelkaka med maräng och vaniljsås (dock inte själva äpplena). Löskokta ägg med lite lax slinker med ner ibland. Överlag funkar fisk i olika former - men det funkar inte med kryddad mat ännu. Jag börjar återuppta kaffeberoendet (bytt morfin mot kaffe) vilket gick väldigt snabbt. I helgen åt jag en fantastisk fisksoppa osv, osv. Portionerna är storleksmässigt ungefär 0,5-1 dl så jag är billig i drift. Men så hungrig jag har blivit - magen kurrar i stort sett hela tiden. Kan inte riktigt matcha hungern mot kapaciteten ännu. Nu vågar jag tro på att jag faktiskt kan äta lite mer undan för undan, resan dit har varit lång och jävlig ibland men just nu så är jag försiktigt hoppfull....

Jag har fler bra dagar än dåliga men visst dippar det ibland. Är arg, besviken och ibland uppgiven över vad som varit och vad som är men betydligt kortare stunder nu. Har två önskningar som jag så gärna vill ska bli verkliga - att matintaget ökar och att jag går upp i vikt. Vikten är fortfarande ett riktigt stort problem, rynkor och ärr spelar ingen roll, men kroppen! Känner mig som en skelettfågelunge. Det finns inga kläder som passar, jag fryser ofta, är väldigt klen men framförallt så avskyr jag min nuvarande kropp. OM jag går upp ska jag aldrig, aldrig mer tycka att jag är tjock - även om jag skulle bli det. Size -zero är inte min melodi. Nu ska jag strax äta chokladpudding och grädde, nersköljt med fruktsoda (kolsyra hjälper en hel del när jag kämpar på med maten). För övrigt - i helgen drack jag en öl, ett glas vin och en irish coffee - oxå helt otroligt efter allt som varit. Tänk att jag kan göra egna val om vad jag vill och kan inta! Jag vill avsluta med följande - i söndags gjorde jag gryta med falukorv o annat, körde lite i mixern, på med extra smör och grädde och kunde då äta av detta - att bli gråtfärdig av glädje av att känna och känna igen smaken av falukorv tror jag är få förunnat. Totalt märkligt.

Idag är det lilla mammas födelsedag - typ 65+ eller hur? Hade varit så nice att få fira den med henne istället för utan henne. Tänk vad fort tiden går - tur att minnen är långlivade. Just nu har jag en dipp överlag - svårt att hitta rätt i min nuvarande skepnad - det är ju inte jag egentligen. Eller så är det så - kanske mitt nya jag? Då vill jag hellre ha tllbaka mitt gamla jag om möjlighet till byte finns tack. Vem ska jag reklamera till? Return to sender? Köpa läget - nej tack.

Iaf - mammas pioner blommar för fullt och påminner om henne. Jag har inte varit på minneslunden idag - "firar" för mig själv härhemma. Jag vet precis hur firandet skulle sett ut - kaffe och gärna prinsesstårta i trädgården när vädret är så fint, presenter, många skratt och många cigaretter - allt inramat i en trevlig och gemytlig stämning. Saknar.

Idag är det 4 år sedan pappa dog. Det känns som en oändlighet sedan samtidigt som det känns som det var helt nyligen. Tid är märklig eller är det kanske minne och sinne som är märkliga? Iaf - självklart tänker jag extra på både pappa och mamma en dag som denna. Jag träffade pappas läkare i början av februari 09 och fick då veta pappas diagnos - obotlig cancer (otänkbart egentligen) och efter 3 månader var pappa död. Det är som en film som rullar igång när jag tänker på denna tiden och allt som förändrades, allt hemskt och så ledsamt det innebar för oss när pappa blev sjuk. Jag hatar och avskyr cancer - det är en jävla ful, idiotisk och totalt rälig jävla skitsjukdom. "Fuck cancer" - så jävla rätt - fucka cancern rätt åt helvete.

Förra året vid denna tiden (som jag bara kommer ihåg suddigt) var jag mittupp i strålningen för min fucking cancer. 30 strålningstillfällen - det känns ju inte när man blir strålad men så vansinnigt sjuk jag blev. För varje gång försvann lite livsgnista, efter 20 gånger trodde jag att jag skulle dö och de sista gångerna ville jag bara dö för jag mådde så dåligt och livslusten var borta. För 2 dagar sedan var jag i Malmö för hightechröntgen - när beskedet blir "det finns gott hopp" för att jag kommer kunna äta i framtiden så blev det kortslutning. Jag har sedan februari 09 hanterat sjukdom, elände, död, begravningar, jävligheter och vansinniga situationer utifrån sjukdom gällande pappa, mamma och mig själv. Jag tycker själv att jag kan ta de mest negativa besked med fattning och stoppa undan jobbigheter men nu - när jag fick ett så glädjande besked då tog det skruv - tårarna ville inte sluta trilla. Så märkligt - hur fungerar man egentligen - funderar mycket på det just nu. Jag har fortfarande strålningsskador ovanpå allt annat i halsen så det kommer att ta lång tid etc etc men det kommer att bli bättre. Kroppen är en fantastisk maskin. Så nu ska jag börja ätträna - bara slät flytande föda men lite fastare än vad jag äter nu, skölja ner med kolsyrad dryck och sorbet och träna upp halsen att fungera bättre (få lite hjälp med teknisk utrustning som ska träna musklerna i tungan) - tänk det! Undersökningen var lite rolig - med en röntgenkamera som typ i tecknade serier - man såg bl.a byglarna i behån - jag trodde först det var något de opererat in - trögt!Jag blev matad med bl.a kalvtimbal - som jag skrattade när jag kände smaken av "riktig" mat - helt overkligt.

Så för att knyta ihop säcken lite - jag saknar pappa och mamma väldigt mycket men är ändå tacksam för att de inte behövde uppleva min värsta sjukdomstid - jag vet att de finns med någonstans- de seglar tillsammans på ett moln och är så glada för min skull nu. Så är det!

Nu är det dax för lite uppdatering igen tror jag. Den största nyheten är att jag har börjat arbetspröva - det ni! Stort efter nästan 1,5 års sjukskrivning. Eftersom min arbetsplats flyttat på sig under min sjuka tid jobbar jag numera i Örkelljunga - en liten nätt körsträcka ca 12 mil t.o.r Så det är mkt som är nytt - nya kollegor (några gamlingar som jag själv) och nya miljöer. Jag är där en dag i veckan just nu och har blivit så väl omhändertagen och det känns riktigt bra. Nervositeten har lagt sig och jag känner mig faktiskt riktigt normal när jag är där. Och det betyder inte lite det. För er som jag inte träffat och pratat med på ett tag så är det ju så att jag numera talar underligt och låter lite/mycket konstig mellan varven. Men det kunde varit värre - det finns de som har betydligt större talsvårigheter än vad jag har. För övrigt - efter ett ångestbesök i Lund förra veckan vet jag nu att i min hals sitter det ett flertal plastklämmor som absolut inte ska tas bort. Klämmorna håller fast det som togs från armen och hela strukturen inuti. Jag ska genomföra en specialröntgen i Malmö snart där jag ska matas och samtidigt videofilmas inuti halsen så de kan se mer direkt vad som sker när jag äter (jag tänker INTE titta på) och därefter kanske kunna erbjuda hjälp för att jag ev ska kunna äta i framtiden. Håller tummarna. Lever på samma som tidigare men eftersom jag är betydligt piggare gör jag oxå av med mer energi så just nu är min vikt rekordlåg. Ser nog anorektisk ut nu. Har fått flytande kalorier som jag sörplar i mig - smakar som vispgrädde blandat med matolja och kaffegrädde och lägger sig som en yllefilt i munnen - mums.... Ett förtydligande - besöket i Lund var ju samtidigt bra - inga nya knölar eller annat och allt ser så fint ut etc så det är ju bra. Men jag förknippar Lund så mkt med den vidriga strålningen så ångesten är kraftigt förhöjd vid besök där - spyfärdig och arg när jag parkerar bilen. Avhjälptes lite genom 3 Queenskivor i bilen som spelades så högt att det susade i öronen. Älskar Queen.

För övrigt har jag kämpat på i trädgården - men herregud så klen jag är! Vad som är lite lurigt är att jag överskattar min ork och förmåga när jag så gärna vill fixa o greja så det slår tillbaka hela tiden. Kamp mellan kropp och tanke varje dag nu tycker jag. Det är ju så tråkigt att inte kunna göra det jag vill göra - jag är rätt dumenvis ibland eller många gånger kanske.. Men så nice det är att kunna vara ute utan att frysa ihjäl! Tvingade fram lite solstolar nu så att solen och värmen tas tillvara på i största mån. Jag har kommit fram till två saker som jag funderat på när jag kryper runt i trädgården - det första är att varför är inte ogräs "fint"? Jag hade lätt vunnit Chelsea Flowershow med nässlorna och maskrosorna om det varit så. Det som jag vill ska växa för en tynande tillvaro och ogräset svämmar över - det måste ju vara fel i tänket. Oavsett vad så vill jag besöka blomfesten någon gång i mitt liv (en hint till dig Lauri). Det andra jag funderat över är att jag tror att jag ska stryka bort 2012 helt - delar av det året kommer jag ändå inte ihåg (inte för att jag så himla gärna skulle vilja komma ihåg) och det innebär ju att då har jag helt plötsligt blivit ett år yngre - så nice. Så mina vänner hädanefter är jag yngre!