Idag är det 4 år sedan pappa dog. Det känns som en oändlighet sedan samtidigt som det känns som det var helt nyligen. Tid är märklig eller är det kanske minne och sinne som är märkliga? Iaf - självklart tänker jag extra på både pappa och mamma en dag som denna. Jag träffade pappas läkare i början av februari 09 och fick då veta pappas diagnos - obotlig cancer (otänkbart egentligen) och efter 3 månader var pappa död. Det är som en film som rullar igång när jag tänker på denna tiden och allt som förändrades, allt hemskt och så ledsamt det innebar för oss när pappa blev sjuk. Jag hatar och avskyr cancer - det är en jävla ful, idiotisk och totalt rälig jävla skitsjukdom. "Fuck cancer" - så jävla rätt - fucka cancern rätt åt helvete.

Förra året vid denna tiden (som jag bara kommer ihåg suddigt) var jag mittupp i strålningen för min fucking cancer. 30 strålningstillfällen - det känns ju inte när man blir strålad men så vansinnigt sjuk jag blev. För varje gång försvann lite livsgnista, efter 20 gånger trodde jag att jag skulle dö och de sista gångerna ville jag bara dö för jag mådde så dåligt och livslusten var borta. För 2 dagar sedan var jag i Malmö för hightechröntgen - när beskedet blir "det finns gott hopp" för att jag kommer kunna äta i framtiden så blev det kortslutning. Jag har sedan februari 09 hanterat sjukdom, elände, död, begravningar, jävligheter och vansinniga situationer utifrån sjukdom gällande pappa, mamma och mig själv. Jag tycker själv att jag kan ta de mest negativa besked med fattning och stoppa undan jobbigheter men nu - när jag fick ett så glädjande besked då tog det skruv - tårarna ville inte sluta trilla. Så märkligt - hur fungerar man egentligen - funderar mycket på det just nu. Jag har fortfarande strålningsskador ovanpå allt annat i halsen så det kommer att ta lång tid etc etc men det kommer att bli bättre. Kroppen är en fantastisk maskin. Så nu ska jag börja ätträna - bara slät flytande föda men lite fastare än vad jag äter nu, skölja ner med kolsyrad dryck och sorbet och träna upp halsen att fungera bättre (få lite hjälp med teknisk utrustning som ska träna musklerna i tungan) - tänk det! Undersökningen var lite rolig - med en röntgenkamera som typ i tecknade serier - man såg bl.a byglarna i behån - jag trodde först det var något de opererat in - trögt!Jag blev matad med bl.a kalvtimbal - som jag skrattade när jag kände smaken av "riktig" mat - helt overkligt.

Så för att knyta ihop säcken lite - jag saknar pappa och mamma väldigt mycket men är ändå tacksam för att de inte behövde uppleva min värsta sjukdomstid - jag vet att de finns med någonstans- de seglar tillsammans på ett moln och är så glada för min skull nu. Så är det!