Dax för lite nyheter tänkte jag. Ungefär vid denna tiden förra året märkte jag att jag hade överlevt - har bara grötiga äckliga minnen i stort sett från 7/2 till typ mitten av augusti 2012. Inte så att allt vände som en pannkaka men ungefär vid denna tiden märkte jag att livet fanns kvar. Idag, ett år senare, finns här betydligt mer liv i den här lilla kroppen även om det är en bra bit kvar. Jag jobbar 10 h i veckan, sover sällan på dagarna och orkar mer allteftersom tiden går. Jag är sedan drygt två veckor tillbaka av med morfinplåsterna - inte helt lätt att trappa ner och bort men nu är det gjort. Det betyder att jag nu är medicinfri, det är rätt stort efter allt jag har stoppat i mig.

Den allra största nyheten är nog ändå att jag har börjat äta lite fast(are) mat. Det är riktigt stort! Det är skitjobbigt, tar tid, jag slabbar en hel del, hostar och kan inte föra någon direkt konversation under tiden jag äter (total koncentration på att inte sätta i halsen) men det bryr jag mig inte om. Känslan av att uppleva smaker, kunna tvinga/få ner något annat än den vedervärdiga näringsdrycken och att bli lite mätt är gigantiskt stor. Jag hänger mig åt att prova mig fram och skiter fullständigt i allt vad kostcirkel heter - igår tryckte jag bl.a i mig fyra små muffins (uppblötta i kaffe men det spelar ingen roll) och idag äppelkaka med maräng och vaniljsås (dock inte själva äpplena). Löskokta ägg med lite lax slinker med ner ibland. Överlag funkar fisk i olika former - men det funkar inte med kryddad mat ännu. Jag börjar återuppta kaffeberoendet (bytt morfin mot kaffe) vilket gick väldigt snabbt. I helgen åt jag en fantastisk fisksoppa osv, osv. Portionerna är storleksmässigt ungefär 0,5-1 dl så jag är billig i drift. Men så hungrig jag har blivit - magen kurrar i stort sett hela tiden. Kan inte riktigt matcha hungern mot kapaciteten ännu. Nu vågar jag tro på att jag faktiskt kan äta lite mer undan för undan, resan dit har varit lång och jävlig ibland men just nu så är jag försiktigt hoppfull....

Jag har fler bra dagar än dåliga men visst dippar det ibland. Är arg, besviken och ibland uppgiven över vad som varit och vad som är men betydligt kortare stunder nu. Har två önskningar som jag så gärna vill ska bli verkliga - att matintaget ökar och att jag går upp i vikt. Vikten är fortfarande ett riktigt stort problem, rynkor och ärr spelar ingen roll, men kroppen! Känner mig som en skelettfågelunge. Det finns inga kläder som passar, jag fryser ofta, är väldigt klen men framförallt så avskyr jag min nuvarande kropp. OM jag går upp ska jag aldrig, aldrig mer tycka att jag är tjock - även om jag skulle bli det. Size -zero är inte min melodi. Nu ska jag strax äta chokladpudding och grädde, nersköljt med fruktsoda (kolsyra hjälper en hel del när jag kämpar på med maten). För övrigt - i helgen drack jag en öl, ett glas vin och en irish coffee - oxå helt otroligt efter allt som varit. Tänk att jag kan göra egna val om vad jag vill och kan inta! Jag vill avsluta med följande - i söndags gjorde jag gryta med falukorv o annat, körde lite i mixern, på med extra smör och grädde och kunde då äta av detta - att bli gråtfärdig av glädje av att känna och känna igen smaken av falukorv tror jag är få förunnat. Totalt märkligt.