Nu var det dax för lite uppdatering tyckte jag. Största nyheten måste väl vara att jag har ätit upp mig till 52 kilo! Tänk så mycket jag har stoppat i mig. Basen i min diet består av grädde och smör som kompletteras med diverse annat. Jag har ett lite mer balanserat förhållande till mat nu oxå. Inte som tidigare när det tog upp så gott som alla vakna tankar. Tänk att kunna ta på sig kläder utan att de ramlar av, innan skärp, säkerhetsnålar och diverse hade gjort sitt. Ännu större är det att helt plötsligt blev pyttekläderna för små.... Svårt att förklara hur det känns - jag tror att vi inte är så många som blir glada när andra säger "du har gått upp i vikt ju". Har en liten skadad del i hjärnan som ibland slår till och jag får för mig att jag är enormt överviktig, kan förstå hur personer med ätstörningar ser, tänker på sig själva. Men jag för inre monologer om hur fel dessa tankar är vilket tystar dem mer och mer. Tror att ju mer normal jag känner mig desto mer försvinner de värsta avarterna i mig. Talet är fortfarande, i mitt tycke dåligt, men tydligen talar jag bra utifrån hur många andra har det efter behandlingen. Men även där blir tankarna lättare - jag vågar och vill prata mer och mer även om det är lite jobbigt tillsammans med okända personer. Jag blir alltid vänligt bemött av de jag pratar med, det är lite mer jobbigt med de som råkar höra mig i förbifarten som tittar men det kan jag väl bjuda på. Med min nya vikt är jag ju skitsnygg.... För ett tag sedan så opererades kärlklämman i halsen bort, så skönt, jag kan nu vrida huvudet åt vänster och det är ju fantastiskt. När bedövningen släppte visade det sig tyvärr att, av någon okänd anledning, så var min vänstra arm i samma skick som efter den gigantiska operationen dvs helt obrukbar. Värk så in i .... plus att jag inte kan använda den till något vettigt. Förra gången tog det ca ett år innan den blev användbar. Men har jag fixat det en gång ska det ju gå igen. Jag jobbar numera 15 h/vecka, när armen pajade så var jag hemma ett par veckor men så jobbigt det var. Tror att jag varit hemma sjuk tillräckligt för resten av livet faktiskt, så nu jobbar jag igen och tvingar armen att hänga med haha. De vise tror att armen pajade av bedövningen vid minioperationen, områden som blir strålade förändras i strukturen och kan reagera på helt märkliga sätt. Jaja så är det, bara att hantera. Har även fått veta att hade inte knölen i munnen upptäcks så hade situationen sett annorlunda ut 6-12 månader senare gällande överlevnad. Det är ju tankemässigt svindlande, i synnerhet när detta upptäcktes när jag besökte läkare för något helt annat. Livet och skeenden i livet är märkligt. Tänker på filmen "Sliding doors" , hur små saker kan förändra hela livet. Men tillbaka till nuet - jag äter och frodas, ser mer normal ut, känner mig mer normal och kanske beter mig mer normalt.... Med normalt menar jag normalt/vanligt för mig - jag känner igen mig nu. Ja det var nog det hela för denna gången dvs livet har blivit bättre, hur värdefullt är inte det?