Ja - nu är strålningen slut, över, finito och passé. Jag är den första att välkomna detta. Skulle aldrig önska en annan person något liknande - det är för jävligt. Hela halsen och munnen är ett stort sår - jag kan inte ens dricka små droppar just nu och jag har ONT. Jag kan viska fram små budskap men absolut inte prata eller föra en konversation. Munnen kan inte heller hantera salivmängden så antingen inget alls, lagom eller så behöver jag spottkopp. Enligt läkaren kommer den första veckan efter avslutad strålning vara den värsta - ev. den andra veckan oxå - utifrån att situationen i halsen och munen är i så dåligt skick. Jag är så vansinnigt trött på detta nu så det finns inte ord att beskriva hur jävligt jag tycker livet är. Jag har svårt att tro att det någonsin kommer att bli bättre även om jag logiskt kan tro på att det kanske blir så - så verkar det ändå otroligt. Jag proppar i mig mediciner - har ett eget litet apotek här hemma - det enda jag längtar efter är att kunna dricka - ett stort glas vatten, citronläsk, cola vad som helst istället för att vara livrädd för att sätta i halsen och spy. Spyandet är ett annat bekymmer - spyr lite när och var som helst - är livrädd för att kvävas så jag försöker "trycka" tillbaka spykänslan utan att lyckas utan får istället panik - härligt.

Vikten igår stannade på 54,3 - vilket är förståeligt enligt ovan plus att jag spyr av sondmaten oxå. Jag är inte på sällskapshumör utan när (om) den dagen kommer hör jag av mig med lite mer positivism i livet....... KRAM till er alla   

Idag har jag 3 strålningar kvar! Kan ni förstå - bara 3! 3 is a magic number. Alla goda ting är tre och bla bla bla. Men - faktum kvarstår - om ett litet tag kan jag ta tag i mitt liv och börja att må bättre. För varje strålning nu blir mitt fysiska och psykiska hälsotillstånd så negativt påverkat att det är ett intressant observandium bara det. Iaf - jst nu - jag har knappt någon röst kvar alls - kan viska och raspa fram ord ibland, jag ser sjuk ut, väger nu 54 kilo - inte fint alls - gäddhänget och allt annat sladdrigt har det blivit markant mer av och jag kan knappt få i mig små, små klunkar ens av vatten, magen är förstörd och jag lever i en liten bubbla. Jag äter en hel del medicin/smärtstillande- det vore ju dumt att förneka sig detta även om jag blir lite trög i huvudet av detta. MEN - på tisdag är det sista gången - från och med onsdag nästa vecka ska min kropp repareras för att bli bra. Ungefär 1-2 veckor behövs för att läka såren i munnen och halsen - innan dess kan jag inte göra så mycket mer än att härda ut. Jag kommer inte behöva resa till Lund varje dag utan kan faktiskt planera livet lite själv (det kommer ju bli en hel del läkarbesök framöver med men på ett annat sätt förhoppningsvis) och jag hoppas innerligt att det fina vädret kan hålla i sig. Så mycket lättare det blir med värme och sol - jag älskar ju detta. Jag är nu helt och hållet redo för att förändra livet till mycket mer innehållsrikt, positivt, underbart och givande än vad det är nu - jag bara väntar in detta nu, nu, nu, NU. Igår var det 3 år sedan pappa dog - jag ska till minneslunden i helgen och hälsa på - jag kommer ihåg att jag plockade liljekonvaljer till begravningen så jag tänkte se om de har hunnit växa till sig annars går det lika bra med vitsippor - jag vill ta med något som är vår och "nu". Kram till oss alla - nästa vecka börjar livet om!!!!!!!!